Detta klamrade jag mig fast vid, i med och motvind, tills människor runt omkring mig sa att det inte alls var så. Att jag hade fått en helt fel uppfattning och att man inte alls är stark som ensam.
Människor missförstod mig. Lärare och andra auktoriteter som jag förlitade mig på talade om att så skulle man minsann inte tänka!
Jag slutade upp med att säga det. Även fast jag alltid har tyckt det i smyg.
Idag fick jag det klart för mig, Ensam är stark.
Hade en fantastisk föreläsning i Livsåskådningsvetenskap, där en präst vikarierade för oss. Tur det då han sa väl valda ord och var väldigt kunnig inom detta område.
"Ensam är stark" är ett livsåskådningsbegrepp, som är en del av ett sorts självförverkligande. Något att tro på och något stabilt att stå på när man är full av obalans mellan sig själv och andra.
Med andra ord vill jag säga, fy skam på er dårar som sagt till mig som barn att "så får man inte tänka!" för faktum är att det inte alls är något fel med det. Snarare tvärtom!
Detta kanske tillochmed sabbade mycket för mig - för det var så här jag faktiskt kände när de människor jag hade störst tillit på, svek mig. Det var mitt sätt att stå på benen och le åt det.
Istället fick jag återigen lita på folk, bli ännu mer sviken och tappade bort mig själv. Den enda jag kan lita på till 110% är mig själv. Det är fan bara jag som vet exakt vad jag vill.
Om jag ska kunna föreställa mig andra människors tankar, livsvärld och livsåskådning, är det viktigt att jag vet vart jag har mig själv. Vet jag inte det, blir det ett hårt arbete inom vården.
Klanka aldig någonsin ner på vad människor tror och tyr sig till. För ibland är det skönt att kunna ha något "stabilt" att stå på när man i kris, så att man vet vart man har sig själv. För vet man inte det, är det svårare att kunna hjälpa andra och ännu svårare att kunna hjälpa sig själv.
Med detta vill jag avsluta med nåt lite roligare:
Jag & Charlie-boy firar 2½ år idag! =)
Grattis till oss! <3
 |
| Vår förlovnings-tatuering! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar