...

En som står mig nära, mår inge vidare. Ligger medvetslös på sjukhuset just nu, och jag ställs inför ett etiskt dilemma då vissa inte verkar vilja att jag ska få hälsa på, men vem är det egentligen som man bör ta hänsyn till?

Jag ber med hela mitt hjärta för dig, vakna upp igen <3

Jag stressade precis iväg till skolan, för att ha föreläsning om etik (lustigt nog) där vi b.la diskuterar sådana här saker. Hur handlar man rätt? Vad är etiskt korrekt? Patienten är alltid (utom i vissa tvångsfall) autonom, men vem är det som för dennes talan i sådana här situationer? De närmaste?
Usch. Det finns ingenting jag kan göra, vilket får mig att känna extrem maktlöshet.
Dessvärre var heldagsföreläsningen inställd, så nu sitter jag hemma i soffan igen. Funderar på vad jag ska göra av dagen. Orkar jag åka till mor & far? Orkar jag plugga?

En del av mig skriker att jag inte borde skriva det här, medan andra delen av mig vill det - för att ge er en tankeställare. Vad hade man själv velat i en sånhär situation? Man vet inte om patienten hör eller uppfattar ens ord, dock har jag läst att många som ligger medvetslösa/koma, uppfattar ord och det som sker i rummet, men tar upp det på ett annorlunda sett, exempelvis genom drömmar. Med andra ord, blir själva uppfattningen av det som sker och har skett, väldigt osammanhängande och vissa bitar försvinner helt. Ni vet antagligen själva hur mycker ni minns efter en natts drömmande.
Frågar man patienter efter uppvaknandet, har man tydligen fått höra denna beskrivning, men frågan är om det stämmer. Förmodligen har det mycket att göra med hur pass stor hjärnskadan är. Åker man dit och för en monolog, kanske det hinner uppfattas som en glad och bra dröm, eller inte alls.

Försöker iaf att hålla hoppet uppe! Än finns ingen anledning till sorg, mer än att det är fruktansvärt och att det inte borde vara såhär. Dessvärre är åldern inne, bara hoppas att det inte slutar här.