"Ensam fast att jag har kompisar"

Ibland får jag en lustig känsla, en känsla som jag ofta hade som barn men som jag lärt mig att hantera och göra någonting åt. Det är den här känslan av att du är ensam fast att du har kompisar.
När i stort sett ingen smsar eller ringer, endast för att få höra hur jag mår. 

Jag är less över att hela tiden "jaga" folk, och det är ännu mer sorgligt att vissa som man försöker nå, fullständigt ignorerar. Det skär i hjärtat och visar endast falskheten hos individer som jag trott stått mig någorlunda nära. Men det är väl kanske så, att jag är en rolig filur att partaja med på helgerna, men att ha något mer "vardagligt" möte verkar tråkigt?

Vad hände med er som tidigare ringde mig och bara ville ses och prata skit en helt vanlig dag?
Jag vet med mig att jag är svårflörtad att få tillbaka efter ett gräl, jag vet också att jag är extremt långsint och fortfarande är förbannad på vissa efter en period på snart 4 år. Jag vet också att jag har svårt för att be om ursäkt och för att säga tack, men "mina närmsta" vet om det här, så vi borde göra slag i saken någon gång, för även om det tar emot att säga det så saknar jag er...

Jag är inte den som hänger läpp egentligen, det har mer eller mindre alltid varit såhär, så jag har lärt mig att om jag vill umgås med någon en dag, så är det jag som får ringa och fråga.
Men ibland - iaf någon jävla gång - skulle det vara trevligt om någon brydde sig om mig.

Nu har jag fått det ur mig. Känns skönt.

.........
 Idag är jag ensam hela dagen & kvällen, hade tänkt att dra till Anchor / Harry B James senare
- så vill ni ses kan vi planera nåt. Lillördag och allt!

Har äntligen fått mitt halsband också, så nu kommer jag att bli supersnygg! hahah
Funderar på att döpa denne till nåt storslaget ikväll - har ni nåt kalaskul namn så skriv det! ;)